Projects 2003

GROTTO.TV

Enter grotto

A space for thinking creatures, ghosts preying on the living.

Our world is marked by its speed, the speed of communications, of transmissions, and even the speed with which human beings establish connections with one another. This speed exposes us to the danger of a very great incoherency. It is because things, images and relations circulate so quickly that we do not even have the time to measure the extent of this incoherency. Speed is the mask of inconsistency. In Grotto a retardation process is proposed. It tries to construct a time for thought, which, in the face of the injunction to speed, will constitute a time of its own. Grotto time is leisurely time, slow and consequently rebellious.

Happiness is just a mouse click away!

Because I parted those who were once joined,
I carry my intellect, split, from its origin in this body.


This text starts where the phantasm of the contemporary has stopped. This is a beginning that also coincides with the inception of www.grotto.tv, a web site dedicated to speech, our most lofty and universal quality. Speech is simultaneously the most humiliated of our qualities. This beginning thus has three dimensions: risk, revolt and poetry. In time, it might even become logic: logic of time. To write about the need for a new language and critique is easy enough, but actually writing in a new language involves risk and a confrontation with the world as it is.

Down in the giddying spirals of hell, Dante encounters ‘a headless trunk‘ carrying a head ‘swinging like a lantern, in its hand.’ This apparition looks at Dante and says ‘Ah me!’ in recognition of a similar being. Bertrand de Born, as is his namesake, has fashioned a lamp of himself making him ‘two in one and one in two’. How this came to be, Dante continues to explain and maintains that only ‘he knows who made it so.’ The story of Bertrand de Born could also be the story of the spectator who is no longer at the centre of his own self-perception, the human in that which Manuel Castells calls the culture of real ‘virtuality’, where the simulated world is the new creed; in other words a story about us and our contemporary moment. For isn’t everyone, who extends themselves in the media, in the spotlight of the present, and in the context of everyday spectatorship, part of the ‘medialisation’ in which production and consumption merge? Isn’t there a Bertrand de Born in all of us, ‘two in one and one in two’?

In Julio & Lupitá, a work by Aurora Reinhard, (Coming Soon on www.grotto.tv!)a man dances with a doll that resembles a woman. Julio & Lupitá enacts a typical constellation in which a generation, whose knowledge has been touched by Freud, encounters the male gaze with a profound sense of hysteria. On a symbolic level, this interpretation meets no resistance. On the level of daily life, we also encounter no resistance; he is simply someone having fun. Lupitá is simply the dream waiting to be realized, and precisely the excess betrayed by the market reality that takes over ’the day after’. To live is, according to E.M Cioran ’to blind oneself to one´s own dimensions’.1 The unreal aspect of this is that reality remains with us, despite the fact that we are constantly witnessing how the real is disintegrating from reality. For us mere mortals the least of our problems is to de-mask and dismiss reality as fiction. Far more difficult than to de-mask and dismiss (what appears as) reality as fiction is to recognise in ‘real’ reality the part of fiction.

To discover the potentiality of the contemporary phantasm is perhaps a way of passing through fantasy and finding a relevant critique of the contemporary. www.grotto.tv is thus about the reality of the virtual.

So where do we start? Let us begin with the concept of enthralment. To be spellbound is characteristic of our contemporary situation. ‘Here in pure externality does the audience encounter itself: its own reality emerges in the fragmented sequences of fantastical, emotional states’ Siegfried Kracauer maintains in an analysis of film.2 To be spellbound or what we today would call a ‘medialised’ being signifies at best something plural and hybrid. However, given past experiences, ‘medialisation’ can in a worst-case scenario mean that one loses all one’s rights. This much seems clear, the lantern that we have forged in our image, although now in a safe and more or less homely location, and not in hell with poor Bertrand de Born, nonetheless bears witness to its origin and how he ‘parted those who were once joined,’ as it dangles in our hand. To be a ‘medialised’ being is to constantly oscillate between the twin poles of community and disorientation. This is not only a social phenomenon, since we are also purely virtual entities, who transform into substance when actualised. The subject “is” (exists exlusively as) the activity of its own self-positioning. Is this not something we encounter in everything from art to politics? The fixed result always betrays us; what matters is the movement.
The unified room in which all things were open in relation to each other is apparent in the tonal experiments of Schönberg, Cezanne’s paintings, and Vertov’s films. A hundred years after the birth of these works of art, the room has expanded into a myriad of communication and expressive techniques from soap operas to cyberspace, in which our whole being and all its sensory tentacles are engaged in the ultimate always-already culture.


A human being is just a mouse click away!

www.grotto.tv was born from a slumber, as there is something potential in this ‘hypermedialisation’ that has not been addressed properly. This slumber has more often than not been diagnosed as a kind of absence as if the emperor, in this case the media, hasn’t quite got his head chopped off, but has clearly lost his head. The head in our hands is often described as daft. It casts a decent enough light, but is hardly ’enlightened’. Although certainly one of the most vocal critics, Pierre Bourdieu was not the first observer to point out that thinking is by definition time-consuming, while the media’s mantra is speed and acceleration. The obvious conclusion is that no thinking occurs in the media, since it simply is not possible. It is ironic that the media itself was responsible for Bourdieu’s vociferousness, as it never draws a breath and blurts out everything immediately. For today’s Bertrand de Borns this means to put it simply, that we are all standing with our heads in our hands banging on them and deriding them as ‘idiots’ until we realise the heads we are admonishing are our own.

To be a ‘medialised’ being could involve meditating on the real in the virtual. ‘Medialisation’ could entail what Walter Lüssi called an experiment without Truth. Giorgio Agamben proposes that these experiments do not simply concern the actual existence or non-existence of a thing, but exlusively its potentiality: ’Potentiality, insofar as it can be or not be, is by definition withdrawn from both truth conditions and, prior to the action of ”the strongest of all principles,” the principle of contradiction.’3 This potentiality coincides with what here has been called the ’virtual’. Agamben draws parallels between experiments without verification and a thirteenth century poem by Cavalcanti about the transition from a lifeless body to a mechanical automaton ( ‘I walk like a man outside life who seems, to those who see him, a man made of branches or rocks or wood, who is led along by artifice’). This experience of a body without either parts or organs should be separated from the all-pervasive topic of virtual reality, in itself a fairly wretched idea; imitating reality in order to reproduce experience in an artificial medium. Experience should also be separated from a contemporary media reality that never engages with the potentiality I have previously described in the text.

At www.grotto.tv the ‘medialised’ being asks itself simply what it would mean to live a life in which the virtual would actually have consequences.

The experience of potentiality is that which is absent when the media concentrates solely on information. The Wear the Bazooka video by Petra Lindholm, which will be streamed on the Blood and Soil ‘channel’ at www.grotto.tv, plays with the media’s tendency of pumping out information or in other words, instant signification.4 A female sings ‘Show Mercy to None’ while images resembling news and entertainment items are mixed without much attention being paid to context. Lindholm’s video reflects a contemporary situation in which the technologies of attentiveness have become too expensive and effective. Screen-time becomes time measured in terms of money. A critique just doesn’t constitute a blockbuster, information on the other hand does. While it is true that the viewer is afforded the possibility to reflect on truth and falsehood in Wear the Bazooka, there is nonetheless a great deal of information that is administrated and filtered away, creating a situation in which knowledge is short-circuited. In other words, this is a space with endless publicity, but lacking even a rudimentary sense of the public sphere. The creation of selfhood occurs in the specific situation in which every human finds herself. This is reminiscent of another figure from Dante’s hell, Nimrod, the disperser of languages, whom it doesn’t pay to ‘speak to…since every language, to him, is like his to others, that no one understands.’

www.grotto.com stages a world of sudden changes, crises, reinventions and constant revolutions such as they present themselves in the ‘overdeveloped world’, to borrow an apt phrase from Brian Holmes. ‘It’s like The Truman Show, although Truman never seems to have left this world,’ said one of the visitors at www.grotto.tv. This is true, since the different media that constitute networks of symbolism in our lives tend to shape our consciousness and behaviour in much the same way as real experiences shape our dreams and provide our brains with appropriate raw materials. The ‘medialised’ flow of time is a reflexive system of distorted mirrors and an expression of our culture, which is primarily shaped by materials provided by various media.

There is a sentient creature just a mouse click away!

The current question is how to position oneself in order to issue an effective critique. The latest trend in the corporate management of digitalised capitalism is to ‘diversify, devolve power, [and] try to mobilize local creativity and self-organization’. Does any of this sound familiar? Both the digital activists and digital capitalists trot out the same words and syllables, similarly convinced that they know what they are talking about. The digital yuppie translates and transforms critique into brands, advertising, slogans, pornographic videogames etc. This is seen as a highly regrettable development by critics. Take reality-TV, for instance. Hitherto it has provided everything from the multi-cultural (the Austrian show Family Swap in which the members of a Turkish immigrant family interact with a bunch of self-confessed racists) to transgressive encounters (for example There’s Something About Miriam in which six men flirt with a ‘woman’ who finally turns out to be transsexual). Idols, Big Brother, I’m a Celebrity…Get Me Out Of Here, are all formats that ensnare everyday life and the media. The term ‘spectator’, always an imprecise term and now somewhat of an anachronism, is soon disappearing for good. These formats show that revolutionary strategies based on the carnivalisation of normal life are actually anything but ‘revolutionary’. It is a carnivalesque explosion destined to be followed by a sobering morning after. These revolutions, which are also common in today’s contemporary art, point towards the difficulty of revolutionising an order whose very principle is constant self-revolutionizing. Perhaps we need to reinvent our very modes of dreaming in order to become critical ‘medialised’ creatures.

There is a process of retardation at work in www.grotto.tv. The site tries to create time for thought that face-to-face with the demands of speed, establishes a new sense of time. At grotto.tv, time is leisurely, slow and therefore ultimately rebellious.

Tomas Ivan Träskman, Critic

Translation Jason O’Neill

www.grotto.tv



Happiness is just a mouse click away!

För att jag åtskilt mänskor som stod nära
varandra bär jag, arme, denna hjärna
skild från dess fäste som finns här i bålen.

Denna text börjar där vardagsfantasmen stannat. Denna början sammanfaller med www.grotto.tv:s början. www.grotto.tv är en sajt på webben som är ägnad åt tal. Förmågan att tala är vår högsta och vanligaste egenskap. Samtidigt är det den mest förudmjukade av alla våra egenskaper. Detta är således en början som kombinerar risk, revolt, poesi och hoppeligen i något skede: en ny logik. Att skriva om behovet av ett nytt språk och en ny kritik är lätt. Att skriva ett nytt språk och uppbåda en ny kritik innebär att ta en risk och konfrontera världen sådan som den är.

Nere i helvetets svindlande spiral möter Dante en ” kropp förutan huvud”. Huvudet ”som hängde från den ena handen likt en lykta” ser på Dante och säger: ”Ve mig!”
Utav sig själv har figuren, en trubadur vid namn Bertrand de Born, gjort en lampa och ”de var två i en, och en i tvenne”. Hur det kan ske konstaterar Dante: ”vet Han som så har ordnat.”
Berättelsen om Bertrand de Born kunde vara berättelsen om människan som inte längre står i centrum för sin egen varseblivning, människan i det som Manuel Castells kallar den verkliga virtualitetens kultur där låtsasvärlden är den nya tron. d.v.s berättelsen om oss och vår samtid. För - är inte var och en som i media förlänger sig själv in i Nuets strålkastarbelysning, inordnar sig i vardagstittandets sammanhang och blir del av den medialisering där produktion och konsumtion mer och mer är ett och det samma - är inte var och en av oss litet av en Betrand de Born, ”två i en, och en i tvenne”?



I Julio & Lupitá, ett verk av Aurora Reinhard (Coming Soon on www.grotto.tv!) dansar en man med en docka som föreställer en kvinna. Julio och Lupitá bildar en ganska vanlig konstellation där en generation vars kunskap gått transit genom Freud igenkänner den manliga blickens möte med en fundamental hysteri. På symbolplanet bjuder tolkningen inget motstånd. På vardagsplanet möter vi inte heller något motstånd: mannen har helt enkelt roligt. Lupitá är helt enkelt drömmen som väntar på att bli kött och blod. Marknaden har gjort denna dröm om ’dagen efter’ till verklighet. Liv idag innebär, med E.M Ciorans ord att ’förblinda sig själv beträffande sina egna dimensioner’.1 För oss dödliga är det minsta av problem att demaskera/avfärda verkligheten som fiktion. Långt svårare är att igenkänna i ’verklig’ verklighet den beståndsdel som är fiktion.
Att börja där vardagsfantasmen stannat är www.grotto.tv:s ambition. Att finna denna potential innebär möjligen att genomkorsa fantasin och finna en relevant samtidskritik. www.grotto.tv handlar således om det verkliga i det virtuella.
Så var kan vi börja? Låt oss börja från trollbundenhet. Att vara trollbunden kännetecknar vår medialiserade situation.”Här i ren externalitet, möter publiken sig själv: dess egen verklighet uppenbaras i den fragmenterade sekvensen av fantastiska känslotillstånd.” observerar Siegfried Kracauer i en analys av film.2 Att vara trollbunden, vad vi idag skulle kunna kalla en medialiserad varelse, innebär i bästa fall någonting pluralistiskt och hybridartat. Men, med facit i hand, innebär medialiseringen i värsta fall att förlora sina rättigheter. Så sant som det är sagt, visserligen befinner sig lampan som vi gjort av oss själva nu i en trygg och mer eller mindre hemliknande situation och inte i helvetet som stackars Bertrand de Born, men lampan som hänger vid vår hand bär fortfarande vittne om sitt ursprung, att ha ”åtskilt mänskor som stod nära varandra”. Att vara medialiserade varelser innebär att ständigt oscillera mellan samhörighet och disorientering. Och inte bara socialt sett. Som subjekt är vi helt och hållet virtuella entiteter, i det ögonblick vi aktualiseras som subjekt, ändras vi till substans. Är detta inte vad vi ständigt möter i allt från konst till politik. Det fixerade resultatet sviker oss: det som räknas är rörelsen.
Det enhetliga rum där alla ting är öppna i förhållande till varandra kan varseblivas i Schönberg tonala experiment, i Cezannes målningar och Vertovs filmer. Hundra år efter dessa konstverks födelse har rummet expanderat till en myriad av kommunikationsformer och expressiva tekniker från såpor till cyber där hela vårt jag och alla dess känselspröt ständigt sätts i gungning i en ultimat always-already kultur.

A human being is just a mouse click away!

www.grotto.tv föddes ur en slummer, det finns någonting potentiellt i denna hypermedialisering som inte tagits i bektande. Denna slummer har alltsom oftast diagnosticerats som ett tecken på frånvaro; att härskaren, i detta fall media, inte ännu fått huvudet avkapat, men nog tappat det.
Huvudet i vår hand. – Jo, vad det beträffar, så påstås det att det är rätt så korkat. Det lyser fint men är föga upplyst. Pierre Bourdieu var inte den första men en av de mest högljudda att konstatera följande faktum: att tänkande per definition kräver tid; att mediernas mantra är snabbhet och acceleration. Konklusionen blir: ”i medierna tänker man inte”. Det är helt enkelt omöjligt. Orsaken till Bourdieus högljuddhet var ironiskt nog medierna själva som aldrig drar efter andan för att tänka efter utan tutar ut allt. För dagens Bertrand de Bornar innebär detta resonemang helt enkelt att vi alla står med ett huvud i hand och slår det för pannan, konstaterades ”du är en idiot” tills vi såsmåningom inser att huvudet är vårt eget.

Att vara en ’medialiserad’ varelse kunde innebära ett tänkande kring det verkliga i det virtuella. Medialisering kunde innebära vad Walter Lüssi kallade experiment utan sanning. Giorgio Agamben konstaterar att dessa experiment befattar sig inte med den verkliga existensen eller ickeexistensen av ett ting utan uteslutande med dess potential: ’and potentiality, insofar as it can be or not be, is by definition withdrawn from both truth conditions and, prior to the action of ”the strongest of all principles,” the principle of contradiction.’3 Denna ’potential’ sammanfaller i mångt och mycket med det som här kallats ’det virtuella’. Agamben drar paralleller mellan experiment utan sanning och Cavalcantis dikt från tolvhundratalet om övergången från levande kropp till en mekanisk automaton (Jag vandrar som en människa utanför livet/som ter sig, för dem som ser honom, en människa/gjord av grenar eller stenar eller trä/ som vägleds av konstgjordhet). I Cavalcantis poem finns något av det oscillerande och poetiska som är virtualitetens konsekvens. En kropp utan organ som bör åtskiljas från det som populärt kallas den virtuella verkligheten; en i sig ganska eländig idé: att imitera verkligheten, att reproducera erfarenheten i ett artificiellt medium. Erfarenheten bör också åtskiljas från samtida mediaverklighet som aldrig befattar sig med potential så som det beskrivits ovan.

I www.grotto.tv frågar sig den medialiserade varelsen helt enkelt vad det skulle innebära att leva ett liv där det virtuella har konsekvenser.

Petra Lindholms video Wear The Bazooka, som visas på kanalen Blood and Soil i www.grotto.tv, spelar med medias sätt att pumpa ut information, dvs omedelbar signifikation. ’Show mercy to none’ sjunger en kvinnoröst medan bilder som påminner om nyheter och underhållning blandas i en stor brist på sammanhang. I Lindholms video speglas den samtida situation där uppmärksamhetens teknologier blir för effektiva och dyra. Skärmtid blir tid mätt i pengar och kritik är helt enkelt ingen blockbuster. Information är det däremot. I Wear the Bazooka erbjuds betraktaren visserligen en möjlighet att reflektera kring sant och falskt, men då en hel del information administreras bort uppstår en situation där kunskap kortsluts, m.a.o. oändlig publicitet utan en tillstymmelse till offentligt rum.4
Skapandet av jaget sker i en situation där varje människa är, för att plocka ut en annan figur ur Dantes helvete, en språkförbistrare lik Nimrod som det ej lönar sig att ”spilla våra ord på...ty varje språk är lika obegripligt för honom som hans eget är för andra.”
www.grotto.tv iscensätter en värld av omsvängningar, kriser, uppfinningar, konstanta revolutioner så som de uttrycker sig i ’den överutvecklade världen’, för att låna ett träffande uttryck av Brian Holmes. ’Det är som The Truman Show, bara att Truman aldrig verkar ha lämnat denna värld’, konstaterade en av www.grotto.tv:s besökare. Och det är riktigt. Eftersom medierna utgör symbolväven i vårt liv tenderar de att bearbeta medvetandet och beteendet, så som den verkliga erfarenheten bearbetar drömmarna, och tillhandahålla det råmaterial som vår hjärna arbetar med. Det medialiserade tidsflödet är ett system av feedback mellan förvrängda speglar där medierna är uttrycket för vår kultur, och vår kultur arbetar i första hand med material som tillhandahålls av medierna.

There is a sentient creature just a mouse click away!

Dagens fråga är hur skall man positionera sig för att inta en kritisk position? Den ’nya’ digitaliserade kapitalismens ledmotiv är: ’diversifiera, överlåt makten, försök mobilisera lokal kreativitet och själv-organisation’. Låter det bekant? Aktivister liksom kapitalister talar idag med samma ord och stavelser troendes båda att de vet vad de talar om. Den digitala yuppin översätter, och förvandlar kritiken till brand, reklam, slogans, sex-video-spel osv - vilket allt är högst förargligt för kritikern. Ta t.ex. Reality-TV. Hittills har den erbjudit allt från mångkulturalism (det österrikiska Family Swap där familjemedlemmar från en turkisk immigrantfamilj blandas med en familj uttalade rasister) till gränsöverskridande möten (t.ex. There's Something About Miriam där sex män flörtade med en ´kvinna’ som sist och slutligen visade sig vara transsexuell). Idols, Big Brother, I'm a Celebrity ... Get Me Out Of Her! alla dessa format snärjer in vardagsliv med media. Termen ’åskådare’, alltid inexakt, redan anakronistisk, försvinner snart för gott. Karnivaliseringen av normalt liv är inte nog. Revolt är allt annat än revolutionärt. Dessa revolutioner, också vanliga inom dagens samtidskonst, visar på svårigheten att revolutionera en ordning vars grundregel är konstant själv-revolt. Kanske, måste vi för att bli kritiska medialiserade varelser återuppfinna själva sätten att drömma.

I www.grotto.tv läggs en fördröjningsprocess fram. www.grotto.tv försöker skapa tid för tänkande som, ansikte mot ansikte med fartens imperativ, kommer att inrätta sig en egen tid. grotto.tv tid är maklig tid, långsam och därmed rebellisk.

Tomas Ivan Träskman, kritiker