Frontpage   Tomas Ivan Träskman: Exile on Main Street Exile on Mainstreet I filmregissören Aki Kaurismäkis film Mies vailla menneisyyttä finns en scen som antar ett anspråkslöst yttre men som just på grund av denna avsaknad på anspråk ger en tillfälle att ta sig an identitetens bräcklighet: dess tidslighet. Filmens huvudperson (som är namnlös i större delen av filmen) sitter i ett tågs restaurangvagn. Mannen befinner sig i glappet mellan ett gammalt och ett nytt liv. Betraktaren vet att detta nya liv är ett liv bland de gestalter som knuffats ut till existensens gränser i Helsingfors tyst men obönhörligt föränderliga metropolis. Det vet den namnlösa mannen också. Ändå framstår denna plats som den mest gästvänliga platsen i världen just nu. Efter att ha dött och återuppstått men tappat minnet och alla identitetsbevis, efter att ha levat som skugga bland alla andra skuggor som hemsöker fattigdomens kvarter, vet mannen att de som bebor dessa platser inte har någon röst. Dessa gestalter saknar röst - de är förtryckta emedan de alltid måste representera sig på maktens språk. Det är denna tystnad och resan mot denna tystnad ­ en förlust som är ett privilegium, ett uppdrag som inte får ta formen av en "social mission" ­ som definierar den fordran som jag måste försöka motsvara. Men låt oss fortsätta där vi började. Kaurismäki skapar detta glapp i representationen genom att låta skådespelarna tala som om de läste upp repliker. Filmens människor låter som om de läste ord de funnit på en lapp i en ilandfluten flaska. Makten talar från ett avstånd och dess röst låter underligt okoncentrerad. Trots sin existens i så våldsamt begränsade kroppar är de förtyckta inga imitatörer. Då de härmar maktens språk leder den bokstavliga och metaforiska läsningen till att detta intrikata språk fås att avslöja sig självt. Talandet, imiterandet av de repliker som tillverkats för dessa skuggor framkallar en känsla av den oupplösliga konflikten mellan det ovillkorliga och det villkorliga, omöjligheten och nödvändigheten av en fullständig meddelelse. Talandet av maktens språk, detta självsvåld, sätter den ena efter den andra av de nästintill ickeexisterande över sig själv. Ju mera de talar desto mindre verkar de hänga ihop med sin referent till den materiella världen. Hos filmens gestalter är allting troskyldigt öppet och allting djupt fördolt. Men låt oss återvända till den namnlösa mannen. Han sitter alltså i tågets restaurangvagn... Miljön är sådan som vi minns den från gamla tiders restaurangvagnar, väggar klädda i mörk textil som luktar av stekos och cigarettrök, bord i mörkt lackerat trä, en belysning som gör att rummet växlar mellan ljusa upplysta punkter och mörker som omger dem. Vanans förenklande blick säger mig att denna miljö är typiskt finsk. Det sunda förnuftet säger mig att detta är om inte omöjligt så i alla fall mäkta underligt. "För", säger det mig, "borde inte finskheten leva i sin egen tid - vår tid - och inte i denna restaurangvagn från femtiotalet?" Nå nu upplöses allt i delar, delarna åter i delar, och ingenting låter sig längre omslutas av ett begrepp. Servitören kommer fram till bordet och placerar en portion sushi på bordet som mannen utan namn äter upp enligt konstens alla regler. Där var den: händelsen vars fina udd är det yttersta krönet på en oändlig anspråkslöshet. En anspråkslöshet som öppnar en passage: nu befinner sig den namnlöse i en tillvaro, som jag är rädd att ni knappast kan begripa, han är en del av världen. Förlåt mig denna skildring som blev aningen lång och framförallt denna sista anmärkning beträffande läsarens begreppsförmåga. Anmärkningen, som kan tydas som om jag i läsaren såg, i er d.v.s. ... ursäkta mig igen, nu rör jag mig tämligen haltande... som om jag i er såg en av dessa sorgliga figurer som tillhör massan. Massan som under nödvändighetens och naturlighetens fana verkar rusa käpprätt åt skogen, havet, eller bergen för att där bygga små familjära och hemvävda borgar vars syfte är att hålla den stora världen om inte utanför så i alla fall servera den i passliga portioner så att ingen skall ta sig en för stor tugga och storkna. Nej, det får ni inte tro, i så fall skulle jag ha valt min ton mycket oskickligt. Att bevittna en värld som upplöses i delar får mig att stamma. Jag gör inga anspråk på att kunna klä världen i ord, oberoende av hur färggranna och skiftande dessa ord än må vara. Det fyller mig med oförklarlig vrede att höra självsäkra påståenden som: världen är komplex, vi lever i en värld full av hybriditet, världen är fragmentarisk. Ord vars naiva enfald syftar till att göra det komplexa, hybrida och fragmentariska till samhällets allmängods. Den varelse som därmed blir till har massan som näring: jag är alla: alla är jag. Varelsen besitter inte något själv. Hon besitter inte någon individualitet. Världen öppnar sig för oss människor i form av oöverskådliga mängder av varor som är lätta överta och avfärda. Hybriditeten, komplexiteten, fragmenteringen döljer de verkliga maktförhållandena. De rimmar alltför väl med den globala kapitalismens anspråk. I det globala samhället är identiteten konstruerad av den fritt flytande treenigheten: rikedom, makt och bilder. Jakten på en identitet har blivit en huvudkälla till social mening. Denna jakt är en lika stark kraft som den teknisk-ekonomiska förändringen och i jakten på denna identitet ­ kollektiv eller individuell, tillerkänd eller konstruerad ­ upptas allt mera av mänsklighetens tid av jaktens rus. Det finns så mycket att berätta, så många pendlingar mellan identiteter att det aldrig fallit någon in att någon skulle kunna avbryta denna berättelse med orden: "det verkar knappt som om jag finns till för er"! För vem skulle kunna säga någonting sådant i ett globalt system som ger sanktion åt varje slag av marginalitet? Vems röst är det som talar ur tystnaden som inte borde finnas? När den namnlösa, röstlösa, penninglösa, rotlösa, hemlösa, brödlösa ropar ut ur tystnaden stammar det ertappade västerlandet fram bortförklaringar som tar upp den nervositet och koncentration som hör samman med allt konstnärligt skapande: "det liberala demokratiska projektet är inte helt realiserat, vi håller på att arbeta på det, det är under utveckling". Västerlandet fortsätter som om ingenting hänt, det är koncentrerat på att söka något som det säger sig ha redan funnit. Det finns ett antal nischer i de västerländska samhällena som tydligen får västerlandets monolog att haka upp sig. Marknadsförare skulle kalla dessa tomrum segment om tomrummen inte vore så fattiga på det som marknaden intresserar sig för, d.v.s. kapital. I dessa tomrum har identitet inte ersatts med blankhet - ännu bör man väl tillägga. I de västerländska metropolerna är folk inte bara vackrare än sina likar, de har också rykte om sig att ha ett jämnare humör, de är mindre oroliga för arbete, inte så fientliga, mer behagliga ­ i metropolerna har man helt enkelt upptäckt nackdelarna med identitet och ersätter den så gott man kan med blankhet. Att vara i transit håller på att bli ett universellt tillstånd. Vi bevittnar en global befrielserörelse: ned med karaktären! I nischerna är emellertid allting tyst och stilla­ eller, med centrums ord, det är under utveckling. Alla de glapp: fattigdomens och rasförföljelsens kvarter, brödköerna, flyktingcentren, o.s.v. alla de glapp som står vid existensens gräns, bildar en Saturnusring kring centrum. Inget teleskop är emellertid riktat hitåt. Den intensiva fokuseringen reser en spegel. Hela mänsklighetens verk är byggt med tanke på ett centrum. Tystnaden, Saturnusringen, påminner om den tystnad som omger det våld som ständigt försöker utradera immigranternas minnen från de industrialiserade ländernas sociala strukturer. Immigranten är i likhet med Kaurismäkis röstlösa figurer i närkontakt till en fara om vars orsak och natur hon per definition är okunnig, men som har förmågan att radera ut hennes identitet. Faran har emellertid sin lockelse ­ Edgar Allan Poe kallade denna lockelse perversion ­ vi har nämligen en tendens att kasta oss i avgrunden trots ­ nej, för att förståndet talar mot det. Och vi gör det. Plötsligt ter sig den egna identiteten som en råttfälla där alltför många möss tvingas dela på det ursprungliga lockbetet, och som på närmare håll dessutom ­ vilket t.ex. Lilibeth Cuenca Rasmussens och Colonels arbete demonstrerar så förunderligt fint­ visar sig vara tom. Ju starkare identiteten är, desto mera spärrar den in, desto mer motstår den expansion, tolkning, förnyelse, motsättningar. Identiteten blir likt en fyr, fixerad och överbestämd. I Colonels arbeten blir danskarna bara mera danska, de blir hyperdanska ­ de blir något de aldrig varit. Likt restaurantvagnen i Kaurismäki är de civiliserade versioner av den flygande holländarens fantomfarkost. De hyllar det förgångna på ett sätt som endast det nyligen påhittade kan. Medvetna om att identiteten endast intresserar turister på jakt efter karaktär kastar vi oss ut i avgrunden... Vad blir det av oss? En Ikaros? En Daidalos? En global samling flygande holländare?. Vi lever i en tid ­ för att börja en mening på amerikanskt vis ­ där identiteten inte längre är knuten till en speciell plats utan flyter utan fästpunkter över hela planeten. Detta allestädes närvarande samhälle, denna globala by, ger en känsla av samtidighet, en mångfaldig närvaro och ett konstant frambringande av nya stimuli, men också till en känsla av djupt främlingskap. Vi är främlingar för oss själva. Vi är monstruösa skepnader. Världen är inte hybrid utan vi. Metropolens transitindivider: vi... är människofåglar ­ människans dröm: att kunna flyga ­ vi lever i det som för våra förfäder var en dröm. Samtidigt som vi flaxar omkring försöker vi desperat rädda oss från detta tillstånd. Att leva i drömmen gav den inte skarpare konturer ­ vi svävar omkring identiteterna och ser hur de spelar med varandra; men de har bara med sig själva att göra. Det djupaste ­ tidigare kallade man det "själ" ännu tidigare "ande", litet senare "jag" och nu "identitet" (det var en ryslig förenkling, jag vet)- det mest personliga i vårt tänkande är uteslutet från deras ringdans. Den fruktansvärda ensamhet som griper fågelmänniskan är enligt min mening att vi - trots att lever i en dröm - inte har några egna drömmar. Drömmar, utopier, fantasier var, trots att de ibland tog så ohyggliga former, något som man kunde dela med andra ­ kanske det enda. Tomas Ivan Träskman, kulturkritiker Stine Høholt: Clockwise - New Nordic Contemporary Art: Einleitung [DE] Clockwise - New Nordic Contemporary Art - Introduction [EN] Clockwise - Ny nordisk samtidskunst - Introduktion [DAN] Tomas Ivan Träskman: Exile on Main Street [DE] Exile on Main Street [EN] Exile on Main Street [SVE] Malene Vest Hansen: Nordic Horizontalism: Politisierte Positionen zum Alltag [DE] Nordic Horizontalism: Politicized Positions on Everyday Life [EN] Horisontalt nordisk: politiserede hverdagspositioner [DAN] A CATALOGUE has been published on Clockwise exhibition. To order contact NIFCA assistant@nifca.org

Frontpage Top